Efter att ha legat i träda sedan början på sommaren 1967 återuppstod Ohsabanan som museijärnväg tack vare ett gäng entusiasters intresse för järnvägar i allmänhet och de smalare spårvidderna i synnerhet. Trafiken på bruksbanan upphörde vid starten på industrisemestern 1967. Lyckligtvis lät ägaren Ohs Bruk AB inte omedelbart riva upp den så som var fallet med många andra nedlagda järnvägar.

 

Banan hade under sina sista driftårtilldragit sig intresse från personer inom den ännu relativt unga museijärnvägsrörelsen och enskilda järnvägsintresserade. När trafiken sedan upphörde fanns intresse från redan etablerade föreningar att ta över rullande materiel från banan. Så skedde också i mindre skala, men när föreningenbildades 1970 fanns det fortfarande mycket kvar. Det var således en nästan intakt järnväg som låg och väntade på att bevaras.

​

Tre herrar räknas som föreningens tillskyndare: Gustav Svensson, Lars Hed och Sven Pålsson. Efter att ha besökt Ohs bruk ett antal gånger och sonderat terrängen och diskuterat med bruksledningen kallade de till ett möte den 30 maj i brukslokalen, som ännu står kvar vid fabriksporten. Efter en stunds diskussion ställde mötesordföranden frågan;

-Ska vi bilda en museiförening som bevarar järnvägen? 

 

Svaret från församlingen blev;

-Såklart, det är ju därför vi är här! 

​

Föreningen bildades och de 23 mötesdeltagarna förevigades av lokaltidningen stående på en godsvagn. Ohsabanan hade räddats till eftervärlden. De deltagande startade föreningen med en rivstart. Redan efter att startmötet avslutats och kaffe intagits gav sig de deltagande, efter att ha fått ordning på Ohsalokets vattenslang, iväg och röjde ett par kilometer av linjen. Även om järnvägen var intakt så hade gräs och buskar hunnit växa ordentligt på de tre årsom den inte trafikerats.

 

Den svåra höststormen 1969 hade dessutom lagt gott om stormfällda träd över banan och som inte det var nog hade man lagt ett stort virkesupplag på spåret i backen nedanför Stensjön, vilket hindrade framfarten efter att röjningen fram till dit gått med stormfart. Redan ett par veckor in i juni var banan röjd fram till virkesupplaget och befanns bitvis vara i ganska gott skick, bitvis sämre.

Att bespruta järnvägen mot ogräs ansågs tidigt vara viktigt, framgår det av mötesprotokoll, och det blev också gjort under året. Den 11 juli kom så till slut röjningståget fram till Bor. Det hade varit en lång dag för arbetsstyrkan på tåget. Undervägs hade de fått såga sig igenom ett femtiotal stormfällda träd som lågöver järnvägen och tämligen tröttkörda hade de till slut tappat orken och bestämde sig för att köra den sista kilometern på vinst och förlust utan att röja. Det visade sig att det fanns spår där nere i gräset och strax före klockan 19 anlände man till Bor. Efter en stund kördes tåget fram till lastkajen och klockan 19.27 mötte SJ:s persontåg. För första gången på tre år och en vecka var Ohsatåget åter i Bor.

​

Den officiella återinvigningen av Ohsabanan skedde den 25 juli. Motorloket Ohs var pyntat med emblem och flaggor och på remmalagsvagnen satt medlemmar och inbjudna. Klockan 11.08, åtta minuter försenat, avgick tåget från Ohs bruk för att anlända till Bor klockan 12.22. Loktjänsten delades upp mellan de medlemmar som dittills skaffat sig kompetens att framföra loket och såväl fram som återresan gick utan incidenter.

​

Resenärerna fick skydda sig mot björkruskor och annan växtlighet som på många ställen växte in över banan men hade det mycket trevligt under resan. Om invigningen rapporterades fylligt i både Värnamo Nyheter, Värnamo Tidning, Smålands Dagblad och Vetlandaposten. Ohsabanan förekom överhuvudtagetflitigt i pressen de första åren, flera tidningar hade större och mindre reportage om verksamheten.

​

Text: Ingemar Bengtsson